Stjärnfamilj

Stjärnfamilj

tisdag 5 maj 2009

Filosof M

Det var länge sedan jag filosoferade då mitt fokus har legat på att "andas in,andas ut" men idag så känner jag mig så STARK för att saker och ting börjar utkristallisera sig för mig.
Jag är ruskigt trött idag med men inte pga Livia,hon blev förpassad till köket och jag behövde bara hämta henne en gång under natten och sedan sov hon till 07.Inser att det kanske är jag som är problemet dvs har svårt att släppa taget om henne. Livia är mig mkt speciell (alla mina barn är förstås speciella på sina egna vis)men Livia räddade mig och jag kämpade för henne när hon låg i min mage. Jag har aldrig haft så stort tålamod med de andra barnen som jag haft med henne,kanske pga bandet oss emellan.Men,barn växer upp och tanken med föräldraskap är att sakta korta navelsträngen genom barnets uppväxt så nu tror jag bestämt att hon får sova i eget rum:-)

Jag har insett att för mig är det mesta 100% eller inte alls..alltså har jag betraktat mig själv som en icke-förebild för moderskapet och alltid påbörjat min presentation för människor jag inte känner, ja,jag må ha 4 barn (det är mååånngggaa) men moderskapet (min bild;bullmamma,leva genom barnen,curla,alltid finnas där) är inget för mig...ha,ha..jag skrattar numera åt mig själv..Jag har alltid haft svårt för små barn,förmodligen för att jag är för allvarlig och ska man leka så ska man ju kunna fantisera (ja,detta kan jag men inte om tomtar och troll)men det roliga är;små barn har inte svårt för mig. Jag gillar ej heller hundar (trodde jag)men barn (helst små barn) och hundar de tyr sig till mig..så kanske min spegling av mig själv inte är sann (den jag TROTT mig vara)utan; jag är moderskapet (i en mildare form) och hundar är fina:-)
Flum,flum-detta är skrivet för mig själv att fundera på..

Ångest,min ångest var ej relaterad till cystan. Den låg på ett djupare plan och där jag fick djupdyka efter att vissa händelser tagit plats och gå tillbaka i tiden och se vad det var som tidigare utlöst densamma. Vad förvånad jag blev när ångesten försvann-dvs jag hade funnit på vad själen behövde/behöver.Jag har aldrig haft förmånen att bara "vara" utan jag har rusat på med elden i röven..självförvållat men nu har jag investerat i mig själv denna vår och jag har förändrats i mycket. Detta är TACK vare cystan..för när man inser att man är DÖDLIG så inser man oxå vad som är viktigt i livet och framförallt:döda JANTE och slösa inte tid på sådant som DU ej vill göra bara för att ALLA ANDRA..ja,ni vet.Jag har inga MÅSTEN längre,jag har fått djupa vänskapsrelationer där man nått kärnan istället för att krafsa runt på ytan och jag vårdar dem ömt. Jag är definitivt inget offer för min situation (även om jag var ruskigt nära i sömbristens tecken)utan jag styr mitt eget levnadsöde(och med detta behöver jag förstås hjälp, tex om ny op behövs,eller om jag blir sjuk på annat vis,betala räkningar mm).Genom att veta att jag själv har förmånen att göra mitt liv här och nu så känner jag mig otroligt STARK. Det kommer alltid finnas omständigheter som sätter krokben men det innebär oftast oxå nya möjligheter...

Och Helena, du ger mig kraft. DU är en AMAZON som kämpar med ditt öde och inte emot det. Jag har ryckt upp mig flera gånger efter att ha läst vad du får/fått gå igenom..och det är ju det som är det fantastiska, att dela med sig skänker styrka och kraft.

Viktigt är oxå att tänka positivt och här Anna,oxå mamma och hjärnpatient, en stor förebild för mig som via sina email peppat och delat med sig.
För i de svåraste stunderna, vad hjälper det att gräva ner sig?Då är det väl ändå bättre att få leva eller tom dö med positiva tankar...Jag har haft stor hjälp av positiva affirmationer..

Nu,realitycheck;

MR 15 maj
Umeå 28 maj

Livia är vaken:-)

2 kommentarer:

anna-stina sa...

Visst är det bra ändå att tvingas tänka över sitt liv, även om det är en jättejobbig situation som tvingar en till det. Känner igen mycket av det du skriver hos mig själv!

Helena sa...

Man måste ju älska livet...även när det suger. Eller nåt ditåt. :-) Jag är sjukt imponerad över detta med att ha 4 knoddar och tvingas orka med det. Fast man orkar ju det man måste...jag måste helt klart sluta gå och känna efter så mycket hela tiden. Börjar bli galen. Hoppas MR gick bra. Jag ska på det i mitten av juli. Allt gott!