Stjärnfamilj

Stjärnfamilj

lördag 7 augusti 2010

Funderingar

För ett år sedan så mådde jag som sämst i mitt levda liv..framtidsutsikterna var oklara, hur skulle hemlige mannen hantera om jag dog, skulle cystan börja växa?, hur skulle jag kunna lära mig att sova mig igenom nätterna utan att ligga med vild panik bultandes i bröstet, hur skulle jag få ihop alla lösa pusselbitar i mitt liv, hur skulle jag kunna äta mat utan att behöva kräkas..
När jag idag tänker tillbaka så kan jag säga att alla de frågor jag hade då är lösta.
Vad gjorde jag?
Fick hjälp av mediciner för att kunna sova, få möjlighet att få avlastning i familjen med barnflicka, få hemlige mannen att förstå att vi båda behöver göra "det tråkiga" i vår familj, få honom att engagera sig i det liv som pågick i Sverige med flickor, hus och jobb för mig, låta mig kliva ur familjen här i Wien och komma tillbaka till Sverige, till det som var min identitet innan småttingarna, innan sjukdomen, innan resan hit-förstå MIG och inte bara avfärda det som jag var orolig för, bara för att han inte var det.
Nu ska väl oxå erkännas från min sida, att i det utmattade tillstånd jag var så fick det mesta helt uppförstorade proportioner och min sanning kanske inte helt överensstämde med den verklighet som de som stod utanför mig såg;-)Jag har oxå fått provocera mig själv, göra allt det som skrämde mig..Vara i folksamlingar, åka till ett ställe jag ej hade snorkoll på, köra bil, gå på bio, flyga, träffa nya människor m m

Livet är dock som att balansera på en tunn lina, ett besked i ena sekunden, en olycka eller en blixt från klar himmel kan ta livet ifrån oss. Dock-det går inte att fundera på allt det som KAN hända utan det gäller att leva HÄR&NU. Det är nog det som jag lärt mig mest efter min resa ner i djupet av mig själv.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Är du helt friskförklarad nu? Skönt isf! Det är så mycket hemskt som kan hända, men som du skriver tror jag att man måst försöka leva här och nu, och inte tänka för mycket "katastroftankar". En bekant till mig har nyligen drabbats av allvarlig cancer som spridit sig i hela kroppen, och det är bara en tidsfråga när hon lämnar jordelivet. Man kan bli fullkomligt panikslagen av det (hon har småbarn precis som jag, och vi är ungefär lika gamla) och gråta floder över livets alla jävligheter (det hade jag säkerligen gjort om hon var en nära vän eller släkting, istället för en ytlig bekant), men man kan också försöka komma ihåg att uppskatta livet. Försöka att inte gnälla över smågrejer, och uppskatta det lilla.
/Maria

5 Vikingar är fler än 1 Joddlare sa...

Njae-min cystan är lika stor (lite större) än innan op men den påverkar inte vätskeflödet i hjärnan så just nu är läget lugnt.
Jag lider med din bekant speciellt som man drabbas av en elakartad cancer. Jag mådde som sämst av att inte veta hur min "sjukdom" utvecklade sig och var mest ledsen över att behöva dö ifrån mina barn-det var vild panik hos mig.
Ingen har några garantier så att uppskatta det lilla i livet, en frisk kropp och barnen-då ha rman kommit långt!Hoppas du får en fin dag!Mia