Stjärnfamilj

Stjärnfamilj

fredag 12 november 2010

Hemåt det bär för varje minut

träldomens tid, snart är förbi, och jävligt härjad jag står på främmande kust, åh vad jag längtar hem..så löd en av de sånger jag sjöng för att överleva några dygn i skogen och på militärmarscher mm förr i världen. Jag längtar verkligen hem och ser fram emot veckan i Wien.
Gårdagen var omtumlande emotionellt då mina möten tog fram minnen från förr. Första mötet kunde jag varit utan (elakt jag vet) men tiden har grävt ett avgrundsdjupt hål i marken och utveckligen gått i diametralt olika riktningar så när vi pratade väder för 6:e gången i försök att finna på samtalsämnen så skiljdes vi åt. Dessutom bjöd lunchen på en fluga i min mat så budskapet var tydligt;-)Där och då:-)

Till hotellet (efter att åkt hiss upp&ner 3 gånger då jag inte förstod vart jag skulle komma ut ur t-bane stationen men bestämde till slut att bara kliva av) och där somnade jag en stund. Möte två hade action på jobbet och dök upp en timma sen men det gjorde inget. Vi gick runt i gamla staden och fann till slut ett mysigt valv med god mat och där hängde vi några timmar. Frun blev lite lätt berusad efter mitt halva glas vin men vi fortsatte till en annan liten krog och samtalet gick vidare. Här har tiden stått stilla (senast vi sågs var för 5 år sedan i en annan värld och organisation), vi hakade i där vi en gång var och vad vi hade roligt, skrattade så tårarna rann efter dråpliga epsioder och minnen. Men, även personlig utveckling var på temat och vi har nog mognat båda två, för förr i världen drevs det mesta till en kamp men igår var det utbyte och intresse.
Vid 22.30 gav vi upp, personen skulle gå på sitt skift 5.30 och jag behövde min skönhetssömn.

7.30 upp& frukost. Sedan vimsade jag runt i gamla stan med min googlekarta i hällregnet och efter ca 30 min så hamnade jag rätt där konferensen skulle vara.
Intressant dag så måste jag säga och vår svenska jämställdhetsminister läste Karin Boyes dikt:

Ja visst gör det ont
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
Ur diktsamlingen "För trädets skull".
http://www.karinboye.se/verk/dikter/dikter/ja-visst-gor-det-ont.shtml

Den dikten beskriver så bra vad svårt det kan vara, hur ont det kan göra att välkomna det nya.

Nu ska jag softa en stund och om 2,5 h går flighten.I Wien möter hemlige mannen upp mig och vi sover sedan på hotell så jag inte börjar med sömnbrist imorgonbitti:-)

Inga kommentarer: